Biologisk mångfald eller enfald

Biologisk mångfald, ett ord som används för att övertyga folk om vad som helst. Alla vill ha biologisk mångfald. Därför används det som argument i alla möjliga sammanhang, även om den logiska förankringen och faktaunderlaget saknas. Falsk marknadsföring med andra ord.

Norrmannen Arne Naess, som är grundaren till den ekosofiska läran säger bl.a så här:

”Norrmannen Arne Naess har i sin bok utformat ett filosofiskt system som baserar sig på en ekologisk balans. Ekologisk balans anses råda i en orörd natur. Ekologismen bygger sina idéer på närsamhället eller lokalsamhället.”

Skogen har avverkats, gallrats och ängar betats av djur i 100- tals, kanske 1000-tals år. Plötsligt får vi människor inte röra den. Vi förstör. Skogen har brukats i 100 tals år och har mått alldeles utmärkt av detta. Vi har hela tiden haft biologisk mångfald.

Vad händer om vi låter bli att röra naturen, låter skogen sköta sig själv?

Den växer igen. Barrskogen tar över, lövträden försvinner sakta men säkert. Slutresultatet blir tät, mörk granskog. Där växer ingenting annat än mossa, lavar och en och annan svamp. Borta är alla orkidéer, vitsippor, blåsippor, gullvivor och alla andra rara växter, som trivs i lövskogen.

Oj då, vart tog balansen och mångfalden vägen?

I dess ställe fick vi biologisk enfald. Tät granskog överallt. Ingen lövskog, inga ängar, inga öppna landskap, för Ulf Lundell att sjunga om.

Eken är fridlyst precis som vargen. Naturaktivisterna och ekosoferna borde ju vilja värna om den.

Vad händer med eken om man låter naturen vara orörd?

”Viktigt att ekarna får tillräckligt med ljus för att kunna leva vidare och utvecklas till riktigt gamla träd. En viss del av gran, som inte hämmar ekarna bör sparas i beskuggande och fuktighetshållande syfte”

Ovanstående citat är saxat från Skogsvårdsstyrelsens Skogsbruksplan för vårt område.

Det speciella med eken är att man måste gallra runt den för att den skall överleva. Om andra träd växer in i dess krona, då kvävs den och dör. Sakta men lika säkert som amen i kyrkan.

Att läsa Skogsbruksplanen är mycket intressant. Där står också om hur ängar, som inte längre betas av djur, måste slås med maskin minst en gång varje sommar för att inte växa igen.

Hur skogen måste gallras, granar måste tas bort…..

Jag läser vidare….

” Nyckelbiotoperna är viktiga värdekärnor för den biologiska mångfalden. Det är därför angeläget att nyckelbiotoperna bevaras. I de flesta fall syftar skötseln till att hålla tillbaka inväxande gran i lövrika bestånd, oavsett om vi är i norra eller södra Sverige”

Jag begriper inte hur ekosoferna och andra naturaktivister menar att vi skall få biologisk mångfald och balans om man bara lämnar naturen åt sitt öde. Det stämmer inte överens med hur det fungerar i verkligheten, med hur naturen fungerar.

De pratar om biologisk mångfald, men skapar biologisk enfald.

Och så var det ju det här med vargens roll i sammanhanget. Där betonar man också att den behövs för den biologiska mångfaldens skull.

Vilken roll spelar vargen när det gäller att skapa biologisk mångfald?

Vi har redan rett ut att man måste gallra runt den fridlysta eken. Eken är alltså fridlyst precis som vargen och bör bevaras.

Menar ekosoferna / naturaktivisterna att vargen skall gallra runt eken? Hur skall det gå till? De fäller ju inga träd. De betar inte heller några ängar. Ekvationen går inte ihop här heller.

Däremot är vargen bra på att utrota de djur som finns i skogen. Älgar och rådjur minskar och försvinner sakta men säkert i vargreviren. Även mindre bytesdjur, som harar och rävar kommer att försvinna. Älgar och rådjur får en till max två ungar per år. Vargen får fyra överlevande ungar per år.

Oj då, vart tog balansen och mångfalden vägen?

På Coronation Island, Alaska gjorde biologerna ett experiment. Där fanns gott om ”blacktailed deer”, så 1960 planterade man in ett vargpar, för att se vad som skulle hända med den biologiska balansen.

1964 fanns det 11 vargar på den isolerade ön. Klövdjuren hittade man på en ogästvänlig och brant del av ön, dit vargarna hade svårt att ta sig. Spillningsprover visade spår av varg. Av vaddå? Just, det, spår av varg. När klövdjuren lyckades ta sig undan, då började vargarna äta upp varann.

1968 återfanns endast spår av en enda varg.

1983 fanns inga vargar kvar. Däremot hade klövviltsstammen återgått till en livskraftig stam.

Vargarna blev kannibaler. Trevliga djur, de där vargarna. Nästan utrotat klödvjuren och sedan sig själva. Resultatet av det experimentet blev biologisk enfald.

Oj då, vart tog balansen och mångfalden vägen?

På Öland och Gotland har aldrig funnits och finns inte varg. Den biologiska mångfalden verkar det dock inte vara något fel på där. Ingenstans har jag sett så många olika blommor längs vägkanterna som på Gotland. Skogen verkar också mår bra, precis som på Öland, liksom alla rara växter på det öländska Alvaret. Människan har skött om skogarna där och djuren har betat ängarna.

Om det fungerar på Öland och Gotland, så bör det fungera också i övriga landet utan varg, eller hur?

På fastlandet slutar allt fler lantbrukare med sin köttproduktion. Det är nämligen ohållbart att hålla tamboskap i vargars närhet. Myndigheterna förstår inte heller att vargen, simmar runt, gräver sig under eller hoppar över stängsel.

Ett stängsel på en höjd av 110 cm, som är standard i Sverige är rena lekstugan för en varg att hoppa över. Tänk att välutbildade människor inte begriper bättre. Helt otroligt!

1/3 av grisköttet importeras idag och ½ av nötköttet. Jordbruksminister Eskil Erlandsson är oroad. Det är bara början. Värre lär det bli om inte den förda rovdjurspolitiken förändras och det snart.

Vargen, som enligt ekosoferna / naturaktivisterna skapar biologisk mångfald tycks i det verkliga livet, bara skapa biologisk enfald.

Man pratar om biologisk mångfald, när man i själva verket skapar biologisk enfald. Detta är falsk marknadsföring. Inom näringslivet är det belagt med böter.

Vargen tuggade i sig 22 barn

På en tid av bara två år, 1880 – 1881, blev 22 barn dödade och uppätna av varg utanför Åbo, Finland. Detta har även bekräftats av Finlands Viltcentral. Men mer om det senare.

Egentligen var det två vargar, en tik och hennes avkomma, en stor hane. Det är den, som stoppats upp och bevarats till eftervärlden. Finns idag på en skola i Åbo, där min väninnas dotter Sara fotograferade den, januari 2012.

Det fanns också ett 23:e barn, Ida Elina Laakso. Hon var det enda barn som överlevde.

1955 berättade Ida eller Varg-Ida (Susi-Iita) som hon kom att kallas, i en intervju hur hon mindes skräckens ögonblick, den 22 oktober 1880 när vargen attackerade henne. Hon var då nio år gammal. På bilden nedan kan du se Ida vid 85 års ålder.

”Kommunalrådet Arvo Saura från Salo spelade in intervjun, som fick henne att fälla tårar. Berättelsen var detaljerad, levande och spännande.

 -Vargen slängde omkull mig, om och om igen i backen. Sedan släpade den mig framåt mot skogen, berättar Ida. Hon väntade förskräckt när vargen skulle börja äta på henne, säger hon.

Vargen attackerade flickan på skolvägen och fick henne släpad till skogskanten. I sista ögonblicket kom drängen Janne från grannhuset till räddning. Med sitt vrål jagade han bort vargen.

Mamma började gråta när hon fick se sin dotter blodig i drängens famn, när han kom bärande på Ida. Själv tror Ida att den tjocka vinterklädseln var hennes räddning mot de värsta betten.”

De 22 barnen som alla blev dödade av varg

Januari 1880.

Kalanti, 15 januari. Skräddaren Wilhelm Hörnbergs 8 ½ år gamla son gick över gårdsplanen. Vargen tog honom där, förde in honom i skogen. Modern och grannarna hittade, ½ km därifrån, hans högra fot. Ytterligare en km bort hittades vänstra handen, högra handens fingrar, samt en del av handflatan. Till sist påträffades huvud, bröst och rygg. Allt det övriga var uppätet. Vargarna hade styckat 8-åringe Kaarle Hörnberg.

April 1880.

Laitila, 23 april. Peter Samuelssons 2 ½ år gamla flicka dödades varg.

Nousianinen, 25 april. Drängen Matts Willhelm Johanssons 7 år gamla dotter dödades av varg.

Mynämäki, 26 april. Maria Helin, 2 ½ år och dotter till Gustaf Helin, togs invid en stuga.

Maj 1880

Aura, 15 maj. Amanda Latvala, 3 år, togs alldeles invid hemmet.

Augusti 1880

Mynämäki, 3 augusti. 10-åriga Anna Lindberg dödades av varg..

Oktober 1880

Paimio, 6 oktober. Eufrosyne Johansdotters 4 ½ år gamla flicka, Ida, togs på den allmänna landsvägen

Laitila, 7 oktober. Matts Granfors 5 ½ år gamla dotter, Serafina dödades.

Vehmaa, 15 oktober. Torparänkan Henrika Grönroos 5 ½ år gamla, son, Paul lekte invid torpet, när vargen tog honom. Precis som barn leker i dag, invid hemmet, på gårdsplanen.

Maj 1881

Nousiainen, 14 maj. Bonden Wilhelm Vähätalos 6 år gamla son, Johan Wilhelm, togs vid familjens nybygge. Släpades iväg en bit och åts sedan upp av vargarna.

Karjala, 15 maj. Torparen Gustaf Hellströms 4 ½ åriga dotter Matilda Josefina, lekte på gården med sina syskon. Vargen tog henne till middag.

Juni 1881

Nousiainen, 10 juni. Den 10 –årige Mauri Leppäoja skulle gå till en beteshage för att hämta en häst. Han kom aldrig fram. Blev vargmat.

Mynämäki, 29 juni. Kustaa Niittumaa, 5 ½ år gammal, var ute med andra barn, vallade kreatur. Togs av vargen. Hittades senare nedgrävd i ett kärr. Benen och ena armen var uppätna.

Juli 1881

Nosianinen,15 juli. Vargen tog Juhani Matinpoika, 7 år gammal. Han befann sig bara ett 20-tal meter från sin farbros hus. Endast övre delen av kroppen hittades, ca sex km från platsen.

Karjala, 22 juli. Den 8 år och 10 månader gamla pojken, Gustaf Hartman var i skogen. Han plockade bär med sin bror, när vargen tog honom till mat.

Masku., 31 juli. Bonden Gustaf Åkermans nästan 3 år gamla son, togs på gårdsplanen. Ca tre km från platsen hittade man delar av hans fötter och inälvor. Resten hade vargarna ätit. Undrar hur det kändes för hans anhöriga under begravningen? Kistan var nästan tom. Innehöll bara inälvor och delar av hans fötter.

Augusti 1881

Laitila, 3 augusti. Den 8 ½ gamla Mathilda Savén, förde, tillsammans med sin två år äldre syster, ut korna på bete. Hon togs av vargen. Allt utom ett ben återfanns.

Karjala, 15 augusti. Vargen tog torparen Gustaf Nummelins 5 år gamla son Oskar, då han var i sällskap med sin mor. Två dagar senare hittades kroppen övertäckt med mossa. Den hade stora sår efter vargbett. Tydligen undanlagd för sämre tider.

September 1881

Mynämäki, 10 september. 8 år gamla Kaarle Forsström, son till torparen Ulrik Forsström, togs av vargen ca en kilometer från hemmet. Liket hittades svårt sargat. Båda benen uppätna och ena foten, med sandalen på, nedgrävd bredvid kroppen.

Oktober 1881

Mynämäki, 1 oktober. Kalle Santalas 8 år gamla son skulle hämta vatten från brunnen, bara några tiotal meter från hemmet. Kläder, inälvor och några ben var allt som återfanns av honom. Ännu ett barn som togs på gårdsplanen och ännu en kista, som var nästan tom på begravningen. Ännu ett barn som blivit till vargmat.

Vehmaa, 31 oktober. Drängen Johan Johansson hade en 6 år gammal flicka, Alina Christina. Hon togs av vargen på hemmets farstutrappa. Jag kan inte låta bli att undra, visst händer det väl att dagens 6-åringar sitter på farstutrappan och leker med husets katt? Visst bör de väl få fortsätta med det, eller? Man hittade så småningom delar av Alinas kropp och en del inälvor. Återigen ett barn, som vargarna hade styckat och ätit.

November 1881

Vahto, 7 november. 5 – årige Karl Oskar Grönroos lekte med sin bror vid en lada, när vargen tog honom. Han hittades ca två kilometer från platsen

Slutsatser och funderingar

Under åren 1802 – 1881 dödades i Finland inte mindre än 78 barn och 61 vuxna av varg. De flesta barn tog på gårdsplanen, på trappan och ett par stycken inne i farstun.

I slutet av 1881 kallade finsk militär in ryska yrkesvargjägare, lukaser, för att döda vargarna i Åbo. Därefter fortsatte avskjutningen och vid sekelskiftet 1900 var vargen i princip utrotad i Finland.

Var vargarna i Åbo sjuka? Nej, det var de inte. Rabiessjuka vargar kan inte längre svälja och dessa vargar åt av alla offer, utom ett. Rabiessmitta är därför uteslutet.

Samtal med forskare

Jag har pratat med rovdjursansvariga på länsstyrelsen i Stockholm, Gävleborg, Västmanland och Dalarna, med vargforskare på Grimsö, samt en tidningsjournalist. Samtliga har sagt att när det gäller historien så är det mesta skrönor. Det förekommer så mycket fel i kyrkböckerna osv. osv.

Därför ringde jag upp Jörgen Hermansson på Finlands Viltcentral (den instans som beslutar om bl.a skyddsjakt på varg). Han bor i en stad utanför Åbo och är väl förtrogen både med orten och dess historia. När jag berättade att man i Sverige påstår att det bara är skrönor, fick han sig ett gott skratt. Berättade för mig hur väl dokumenterade dessa händelser är. Han avslutade med att säga:

”Nog har de där vargarna funnits alltid”

Referenser

Minnen från vargåren i Åbo län 1880 – 82” av Uno Godenhjelm, utgiven i Helsingfors 1891

”Suden jäljet” (Vargens spår) av Antti Lappalainen

”Vargen, flygekorren, växthuseffekten och mörk medeltid” av Eirik Granqvist (artikel i Vasabladet 2004-01-18)

Den farliga Malungsvargen

Malung, tidig söndagsmorgon den 30 oktober 2011. En kvinna går ut på en promenad med sin hund. På väg hem märker hon att hunden reagerar på någonting. Hon vänder sig om och ser då att hon har en varg bara ett par meter bakom sig och sin kopplade hund. Hon befinner sig då utanför Jockes Zoo, på Lisagatan i centrala Malung.

Med hjälp av ett paraply lyckas hon få bort vargen. Hon fortsätter livrädd hemåt. Vågar dock inte springa. Strax innan hemmet dyker vargen upp igen. Den har bara gått runt kvarteret och genskjutit henne. Nu skriker hon, så högt att de morgontrötta grannarna vaknar. Eftersom hon är nära hemmet, väljer hon att backa sista biten hem. Vågar inte vända ryggen mot vargen.

http://www.vargfakta.se/nyheter/varg-upptradde-hotfullt-mot-promenerande-kvinna/  finns information om händelsen.

Polisen anländer och beslutar att vargen skall skjutas enligt 9 § Jaktlagen.

9 § Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara farligt för människors säkerhet, får polismyndigheten låta avliva djuret, om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning. Regeringen får meddela föreskrifter om att polismyndigheten får låta avliva eller fånga vilt, när detta är befogat från djurskyddssynpunkt. Lag (1997:343).

När jägarna kommer på plats, är vargen naturligtvis redan borta och det omedelbara hotet avvärjt, som det stod i tidningen. Beslut om skyddsjakt tas snabbt och vargen skjuts en vecka senare.

Vargen avlivas alltså för att den anses farlig mot människors säkerhet. Intressant.

 

Samtal med länsstyrelsen

Jag har upprepade gånger ringt Länsstyrelsen (Lst) i Stockholms län och talat med bl.a Eva Hedberg, för att få råd om hur jag skall skydda mig och min hund mot vargen när vi är ute, eftersom vi bor i närheten av Rialareviret. Har då fått veta följande:

  1. Vargen attackerar aldrig människor.
  2. Vargen tar inte kopplade hundar. Och framför allt inte sällskapshundar.

Den uppmärksamme läsaren kanske märker att något inte stämmer här. Hur såg situationen ut i Malung? En människa, som alltså enligt Lst aldrig attackeras av varg, i sällskap med en kopplad sällskapshund, som enligt samma Lst inte heller attackeras av varg. I städer lär också finnas en stor acceptans av varg. Alltså borde vargen i Malung ha varit på rätt ställe.

Vad var då faran? Vad var det som gjorde vargen, så farlig att 9§ Jaktlagen blev tillämplig?

Kan det vara så att våra myndigheter, Lst och Naturvårdsverket (NVV) försöker föra oss bakom ljuset? Försöker få oss att tro att ”nej, det är ingen fara, du behöver inte vara rädd”, fastän de mycket väl vet att vargen är ett farligt rovdjur. De bara låtsas att den är snäll?

”Vaffor, vaffor gör dom på detta viset för?”

Naturligtvis blev det nödvändigt att skjuta Malungsvargen, innan den tog den första kopplade hunden och innan den attackerade en människa.

Hade det hänt hade ”experterna” inte haft några argument kvar. Då hade vargen själv bevisat att den kan attackera människor, att den tar visst kopplade sällskapshundar.

Det hade varit pedagogiskt obekvämt.