På en tid av bara två år, 1880 – 1881, blev 22 barn dödade och uppätna av varg utanför Åbo, Finland. Detta har även bekräftats av Finlands Viltcentral. Men mer om det senare.
Egentligen var det två vargar, en tik och hennes avkomma, en stor hane. Det är den, som stoppats upp och bevarats till eftervärlden. Finns idag på en skola i Åbo, där min väninnas dotter Sara fotograferade den, januari 2012.
Det fanns också ett 23:e barn, Ida Elina Laakso. Hon var det enda barn som överlevde.
1955 berättade Ida eller Varg-Ida (Susi-Iita) som hon kom att kallas, i en intervju hur hon mindes skräckens ögonblick, den 22 oktober 1880 när vargen attackerade henne. Hon var då nio år gammal. På bilden nedan kan du se Ida vid 85 års ålder.
”Kommunalrådet Arvo Saura från Salo spelade in intervjun, som fick henne att fälla tårar. Berättelsen var detaljerad, levande och spännande.
-Vargen slängde omkull mig, om och om igen i backen. Sedan släpade den mig framåt mot skogen, berättar Ida. Hon väntade förskräckt när vargen skulle börja äta på henne, säger hon.
Vargen attackerade flickan på skolvägen och fick henne släpad till skogskanten. I sista ögonblicket kom drängen Janne från grannhuset till räddning. Med sitt vrål jagade han bort vargen.
Mamma började gråta när hon fick se sin dotter blodig i drängens famn, när han kom bärande på Ida. Själv tror Ida att den tjocka vinterklädseln var hennes räddning mot de värsta betten.”
De 22 barnen som alla blev dödade av varg
Januari 1880.
Kalanti, 15 januari. Skräddaren Wilhelm Hörnbergs 8 ½ år gamla son gick över gårdsplanen. Vargen tog honom där, förde in honom i skogen. Modern och grannarna hittade, ½ km därifrån, hans högra fot. Ytterligare en km bort hittades vänstra handen, högra handens fingrar, samt en del av handflatan. Till sist påträffades huvud, bröst och rygg. Allt det övriga var uppätet. Vargarna hade styckat 8-åringe Kaarle Hörnberg.
April 1880.
Laitila, 23 april. Peter Samuelssons 2 ½ år gamla flicka dödades varg.
Nousianinen, 25 april. Drängen Matts Willhelm Johanssons 7 år gamla dotter dödades av varg.
Mynämäki, 26 april. Maria Helin, 2 ½ år och dotter till Gustaf Helin, togs invid en stuga.
Maj 1880
Aura, 15 maj. Amanda Latvala, 3 år, togs alldeles invid hemmet.
Augusti 1880
Mynämäki, 3 augusti. 10-åriga Anna Lindberg dödades av varg..
Oktober 1880
Paimio, 6 oktober. Eufrosyne Johansdotters 4 ½ år gamla flicka, Ida, togs på den allmänna landsvägen
Laitila, 7 oktober. Matts Granfors 5 ½ år gamla dotter, Serafina dödades.
Vehmaa, 15 oktober. Torparänkan Henrika Grönroos 5 ½ år gamla, son, Paul lekte invid torpet, när vargen tog honom. Precis som barn leker i dag, invid hemmet, på gårdsplanen.
Maj 1881
Nousiainen, 14 maj. Bonden Wilhelm Vähätalos 6 år gamla son, Johan Wilhelm, togs vid familjens nybygge. Släpades iväg en bit och åts sedan upp av vargarna.
Karjala, 15 maj. Torparen Gustaf Hellströms 4 ½ åriga dotter Matilda Josefina, lekte på gården med sina syskon. Vargen tog henne till middag.
Juni 1881
Nousiainen, 10 juni. Den 10 –årige Mauri Leppäoja skulle gå till en beteshage för att hämta en häst. Han kom aldrig fram. Blev vargmat.
Mynämäki, 29 juni. Kustaa Niittumaa, 5 ½ år gammal, var ute med andra barn, vallade kreatur. Togs av vargen. Hittades senare nedgrävd i ett kärr. Benen och ena armen var uppätna.
Juli 1881
Nosianinen,15 juli. Vargen tog Juhani Matinpoika, 7 år gammal. Han befann sig bara ett 20-tal meter från sin farbros hus. Endast övre delen av kroppen hittades, ca sex km från platsen.
Karjala, 22 juli. Den 8 år och 10 månader gamla pojken, Gustaf Hartman var i skogen. Han plockade bär med sin bror, när vargen tog honom till mat.
Masku., 31 juli. Bonden Gustaf Åkermans nästan 3 år gamla son, togs på gårdsplanen. Ca tre km från platsen hittade man delar av hans fötter och inälvor. Resten hade vargarna ätit. Undrar hur det kändes för hans anhöriga under begravningen? Kistan var nästan tom. Innehöll bara inälvor och delar av hans fötter.
Augusti 1881
Laitila, 3 augusti. Den 8 ½ gamla Mathilda Savén, förde, tillsammans med sin två år äldre syster, ut korna på bete. Hon togs av vargen. Allt utom ett ben återfanns.
Karjala, 15 augusti. Vargen tog torparen Gustaf Nummelins 5 år gamla son Oskar, då han var i sällskap med sin mor. Två dagar senare hittades kroppen övertäckt med mossa. Den hade stora sår efter vargbett. Tydligen undanlagd för sämre tider.
September 1881
Mynämäki, 10 september. 8 år gamla Kaarle Forsström, son till torparen Ulrik Forsström, togs av vargen ca en kilometer från hemmet. Liket hittades svårt sargat. Båda benen uppätna och ena foten, med sandalen på, nedgrävd bredvid kroppen.
Oktober 1881
Mynämäki, 1 oktober. Kalle Santalas 8 år gamla son skulle hämta vatten från brunnen, bara några tiotal meter från hemmet. Kläder, inälvor och några ben var allt som återfanns av honom. Ännu ett barn som togs på gårdsplanen och ännu en kista, som var nästan tom på begravningen. Ännu ett barn som blivit till vargmat.
Vehmaa, 31 oktober. Drängen Johan Johansson hade en 6 år gammal flicka, Alina Christina. Hon togs av vargen på hemmets farstutrappa. Jag kan inte låta bli att undra, visst händer det väl att dagens 6-åringar sitter på farstutrappan och leker med husets katt? Visst bör de väl få fortsätta med det, eller? Man hittade så småningom delar av Alinas kropp och en del inälvor. Återigen ett barn, som vargarna hade styckat och ätit.
November 1881
Vahto, 7 november. 5 – årige Karl Oskar Grönroos lekte med sin bror vid en lada, när vargen tog honom. Han hittades ca två kilometer från platsen
Slutsatser och funderingar
Under åren 1802 – 1881 dödades i Finland inte mindre än 78 barn och 61 vuxna av varg. De flesta barn tog på gårdsplanen, på trappan och ett par stycken inne i farstun.
I slutet av 1881 kallade finsk militär in ryska yrkesvargjägare, lukaser, för att döda vargarna i Åbo. Därefter fortsatte avskjutningen och vid sekelskiftet 1900 var vargen i princip utrotad i Finland.
Var vargarna i Åbo sjuka? Nej, det var de inte. Rabiessjuka vargar kan inte längre svälja och dessa vargar åt av alla offer, utom ett. Rabiessmitta är därför uteslutet.
Samtal med forskare
Jag har pratat med rovdjursansvariga på länsstyrelsen i Stockholm, Gävleborg, Västmanland och Dalarna, med vargforskare på Grimsö, samt en tidningsjournalist. Samtliga har sagt att när det gäller historien så är det mesta skrönor. Det förekommer så mycket fel i kyrkböckerna osv. osv.
Därför ringde jag upp Jörgen Hermansson på Finlands Viltcentral (den instans som beslutar om bl.a skyddsjakt på varg). Han bor i en stad utanför Åbo och är väl förtrogen både med orten och dess historia. När jag berättade att man i Sverige påstår att det bara är skrönor, fick han sig ett gott skratt. Berättade för mig hur väl dokumenterade dessa händelser är. Han avslutade med att säga:
”Nog har de där vargarna funnits alltid”
Referenser
Minnen från vargåren i Åbo län 1880 – 82” av Uno Godenhjelm, utgiven i Helsingfors 1891
Britt Nyman 
Jag känner igen mig i mycket. Har efter sista sommaren ägnat massor av tid åt att lära mig om vargen och dess beteende.
Jag hade tre möten på tre veckor under juli månad.Första gången var i skogen. Jag studerade en Råbock som i sin tur studerade en varg bakom mig, 20-30meter. Jag gick vidare och tänkte – nu tar vargen bocken. Efter tio minuter smyger en varg över vägen. Nästa vecka var jag lite rädd för att gå ut i skogen, men jag har hund, och jag gillar inte att jag av rädsla, undviker saker, så jag gav mig ut på samma runda igen. Efter fem minuters promenad hör jag grenar som bryts, jag tittar till och ser en varg 10-15meter vid sidan om mig i skogen. Min jycke är en skör typ, hon strök sig mot mitt ben oroligt. Jag gick vidare och sneglade mot skogen. Vargen lufsade med mig ett par km. Fy tusan – då är man inte tuff! Så kom en väg som jag vek av på. Strax smög en mörkare varg, något mindre än den tidigare, över vägen strax framför mig. Jag blev vettskrämd. Ville springa tillbaka men avstod. Tänkte att vargen som följt mig troligen fanns där någonstans.. Tog tag i min jycke, tog upp en lång pinne, och gick mot stället där vargen försvann upp. När jag passerade sneglade jag åt sidan – där satt vargen och blängde. Jag vände mig så att jag såg den hela tiden tills vägen vek av. Efter den dagen går jag inte gärna i skogen igen.
Veckan efter var jag hundvakt. Jag var då ensam med två hundar på min tomt. Vi lekte vid vattnet, kastade pinnar osv. Hundarna skällde förstås. Efter ett par timmar, vid 7-tiden på kvällen, gick vi upp till stugan och åt. Vi satt på veranden när plötsligt grannens hund började skälla ihärdigt. Efter en kort stund förde fåglarna på ena sidan av tomten ett himla liv, så började den hunden jag var hundvakt för morra, så resta hon ragg och stirrade mot något,. Sen stack hon iväg med en väldig fart, jag röt till och hon vände åter. När hon kommit tillbaka till altanen tittade jag mot det håll hon sprungit. Då lufsar en varg över hela tomten och försvinner bakom en gran. Jag ringde och varnade grannarna, tänkte – måste ha en bild- gick ut på verandan med båda hundarna i kort koppel, och kameran beredd. Det var otäckt – jag kunde höra vargens frustrering – han ville komma fram, men tordes troligen inte för min närvaro. Han klev runt, runt – jag gick in igen. Efter en stund gick jag ut ensam till bilen, körde fram den till dörren och tog in hundarna i bilen. Sen åkte jag till stan. Efter fyra veckor ringde en man från länsstyrelsen och ville höra min historia. När jag berättade den så sa han att vargen, om det nu var en varg,( la han snabbt till), hade gått över till mina grannar från mig, dom hade hunnit få in katt och hund. Då gick vargen till en annan granne och attackerade deras hund. Han sa att jag inte behöver vara rädd – vargen är inte farlig för människor. Då sa jag att jag var rädd om min hund – Jag sa att jag var glad att jag nu visste att jag inte springer – jag skyddar min hund, och hade ju faktiskt gått emot vargen. Då sa mannen från länsstyrelsen – Men om vargen blir hotfull, då ska du släppa hunden för att skydda dig själv. – Jag sa att jag aldrig skulle kunna göra det.
Sänt detta till Naturvårdsverket – gällande Allemansrätten
Allemansrätten – För vem?
”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten”
det finns inskrivet i Sveriges grundlag.
1. Jag vill hävda att Sveriges Riksdag, genom sina beslut beträffande Rovdjuret Varg, på sikt fråntagit, och i dagsläget, betydligt försämrat, möjligheterna för medborgarna att utnyttja allemansrätten till fullo.
Allemansrätten innebär att det ska gå att promenera i skog och mark, utan överhängande stor risk att bli angripen av Rovdjur.
2. Jag vill hävda att Sveriges riksdag genom sina beslut i Rovdjurs-frågan vad det beträffar varg, skapar en otrygg miljö för samtliga medborgare som ej bor i städer.
Citat:
Kolja, 10, dödades av vargen
Tioåriga Kolja åkte pulka med två kompisar. Plötsligt kom en varg fram ur skogen – och gick till attack.
Sedan hittades tioåringen livlös vid ett vattendrag dit vargen släpat honom. ”källa” Expressen
Liknande händelser som ovan kommer att hända även här.
3. Jag kräver att våra politiker tar ansvar för sina beslut och gör allt, som står i deras makt, för att skydda våra barn från vargattacker i skog, på skolgård samt på väg till och från skolan.
Jag har hund och barnbarn.
På min fråga till länsstyrelsen vad jag gör, om jag möter en eller flera vargar, på skogspromenaden med min hund, – svarar
länsstyrelsens representant,
– Om vargen är hotfull – släpp hunden.
Då undrar jag – Om jag möter en eller flera vargar på skogspromenaden med mina två barnbarn, 10 och 6år,
-vad gör jag då?
Miljöminister Lena Ek, var mycket tydlig på en presskonferens nyligen.
Hon sa bl.a följande:
Målet är en förvaltningsplan för de 5 rovdjuren. Planen ska baseras på riksdagsbeslutet om att vi ska ha en livskraftig rovdjurstam.
Förvaltningsplanens
Prioritering nr 1;
Att hålla Sverige utanför domstolsförfarande, (läs, EU gillar inte vår rov-djurspolitik)
Prioritering nr 2;
Ta största hänsyn till människor, näringar och bygder?
och nr 3;
regionalt beslutsfattande så mycket som möjligt?
Hur ska det fungera? Dessa prioriteringar fungerar ju inte ihop.
Hur tänker dom?
Hallå! DESSA STYR VÅRT LAND!
Jag vill med bestämdhet påstå att dom i grunden tänker FEL.
Man låter EU styra allt. Läs – ”viktigast att hålla Sverige utanför domstolsförfarande”.
Naturvårdsverkets agerande med varg- förflyttningar har inget med ”vargens”, eller ”medborgares bästa” att göra.
Det är enbart en manöver för att hitta en möjlighet att anpassa sig till EU.
Priset är för högt när medborgare;
inte vågar bo på landet efter för många vargbesök,
ger upp sina näringar efter vargattack eller rädsla för vargattack,
behöver följa sina barn till skolan efter att vargar varit för närgångna och hotfulla,
inte vågar ha sina husdjur lösa i trädgårdar av rädsla för varg,
inte vågar plocka svamp, njuta av skogen på grund av rädsla för varg.
Vargen är, liksom råttan, ett skadedjur, skillnaden är att vargen tar våra husdjur och hotar människan, råttan tar vårt avfall.
Allt ovan gemensamt är ett för högt pris – och det är idag en verklighet som vår riksdag, faktiskt, genom sina beslut, skapat, och dessvärre, – strävar efter att bevara, som prioritering nr 1,
– Att hålla Sverige utanför domstolsförfarande! dvs Lyda EU-s regler.
Att ta hänsyn till människor, näringar, bygder, och att besluten ska fattas så nära människor som möjligt, dvs, regionalt, inser i alla fall jag att dom inte kommer att klara.
Det inser tyvärr inte våra politiker. Dom gör verkligen allt för att blidka EU, på medborgares bekostnad vill jag hävda.
Har man lite kunskap, verklighetsförankring, insikt, medkänsla och förståelse accepterar man inte vargar nära tätbebyggt område. Det gör våra politiker.
Dags att sätta ner foten!
1. Vi måste kräva att vår riksdag i första hand jobbar för Sverige och svenska medborgare.
2. Vi måste kräva att Riksdagen omprövar sitt beslut om att Sverige ska ha livskraftiga rovdjursstammar .
Denna gång bör dom ta hänsyn till verkligheten, OCH medborgarnas rätt att leva tryggt, kunna vistas i skog och mark och nyttja allemansrätten.
Vargen behöver väldigt stora områden för att inte ställa till skada för människan – kan vi verkligen erbjuda den det? DET är huvudfrågan.
Kan vi inte det – ska vi inte ha varg i Sverige – DET bör våra folkvalda Riksdagsmän jobba med i första hand.
– Sveriges bästa för medborgarna – OCH – hävda vår sak i EU – klarar dom inte det, – bör vi gå ur EU omgående!
Kära Medborgare, – Politiker och Riksdagmän.
Vi är i ett akut läge – där de
drabbade medborgarna och de styrande folkvalda har helt olika uppfattningar och agendor. Absolut oacceptabelt.
Är en stockholmare som har sommarställe på Ljusterö, Lagnö. Jag är drabbad på så sätt, att jag inte törs vara på landet med min hund och mina barnbarn, av rädsla för varg.
Träffade varg vid tre tillfällen, på tre veckor,(borde vara en omöjlighet med endast ca 200 vargar i Sverige, Övertygad om att man inte har full koll på antalet) Det sista mötet slutade med att vargen
jagade min hund över tomten, jag hann, som tur var, emellan, då tog vargen grannens hund i stället. Sedan dess har jag inte varit där. Sorglig historia, men krass verklighet för mig och min familj. Är dock lyckligt lottad som har alternativ. Jag kan vara i min lägenhet på i Stockholm. Dom flesta drabbade kan inte flytta, många har dessutom näringar som dom lever av. Dom har inget val, och jag ställer mig både av solidaritet och egoism, bakom kampen för att våra politiker MÅSTE ta sitt ansvar för det samhälle dom nu skapar.
Expressens undersökning upplyser om medborgarna vill ha varg i Sverige eller inte. Det bör man som politiker ta hänsyn till.
Dock – Riksdagens prioriteringar är, enligt Miljöminister Lena Ek,s utsago,
!. Att hålla Sverige utanför domstolsförfarande(EU. Mitt förslag: informera EU om vargsituationen i Sverige, och stå för att man tagit fel beslut i frågan.
2, ta största hänsyn till människor, näringar och bygder, (Om så sker, blir problemet löst, på bekostnad av prioritering nr 1)
3, så regionalt fattade beslut som möjligt.(Om så sker, blir problemet löst, på bekostnad av prioritering nr 1)
Engagerar mig väldigt mycket i denna fråga.- och medborgare, i majoritet, önskar med all sannolikhet inte vargen runt husknuten.
Medborgare, som drabbats av politikers ovarsamma hantering i rov-djursärenden, läs varg, måste verkligen agera för att skydda oss själva. Politikerna är inte på vår sida, det anser jag att miljöministerns påstådda prioriteringar klart speglar, vilket är minst sagt obehagligt och skrämmande.
Skrämmande är också att media verkar gå politikernas ärende i denna fråga, vilket samhälle är det vi har egentligen?
Betänk att jag är en kvinna runt 55 som har barnbarn som inte längre får leka i trädgården av rädsla för vargangrepp.
Är det ett sådant samhälle Ni vill skapa?
Till Pia!
Tack för en mycket bra och uttömmande beskrivning av hur det känns att ha vargen inpå livet. Man förstår inte vargen föränn man blir drabbad.
Jag bor i Sollentuna men har mitt fritidsställe, gamla föräldrahemmet, i norra Värmland. Vi har liknande situation där. Jag törs knappast släppa min stövare i skogen längre. Det har också hänt att han vid promenader och rastning har haft känning av antingen björn eller varg. Jag har inte kunnat se vilket men det syns på hunden att han blir rädd.
Tyvärr vågar inte politikerna agera i rovdjursfrågan av rädsla att tappa röster i städer och i tätorter. Vi står inför en tuff uppgift att utbilda bort 150 år av glömska, 40 år av desinformation från ekosofister och ”gulligull” från Diseyvärlden. Det är viktigt att information sådan som din kommer ut till en allmänhet. Tyvärr är det praktiskt taget omöjligt att komma fram i storstadstidningar och TV. Vi får därför använda internet. http://WWW.vargfakta.se går i spetsen med grunddata men också med nyheter på vargfronten. Jag försöker dra mitt strå till stacken med min blogg http://www.torparanalysen.wordpress.com . Där angriper jag problemet huvudsakligen från miljö och försörjningsperspektivet.
Tack Britt och Pia för fina artiklar………….Mats!
Man måste tacka Pia från hjärtat, hennes berättelse/er, är direkt hämtade från verkligheten. Jag har sett denna utveckling och farhågorna redan på 70/80 talet i östra Norrbotten, då visste ingen i södra Sverige vad som komma skall, vi är där nu som Pia skriver. Det är tillfreds för mig, när Pia skriver om sig som icke jägare med hund och barnbarn och närmner med eftertryck framtida näringsmöjligheters och överlevnads betingelser på landsbygden sdom kommer att bli omöjliga att leva ihop med en ohämmad rovdjurspapulation. Det är där, jag har skrivt om detta, då debatten för oss på landsbydgen kört in i en vägg för att fokus är för mycket på jakt och jägaren och löshundsjakten. Tänk vad glaad jag blir när Pia träder in, vi måste nu samla krafter tillsammans, alla som är mån om en levande landsbygd, sätta focus på alla näringar, överlevnaden men ocks traditionella fritidfsverksamheter på landsbygden. Här kommer allemansrätten för var och en in på hög prioritet och alla djurhållare men också jakten, som jag alltid har utövat med hund. Jag är landsbygdsbo, har barn o barnbarn, föder upp hundar och hästar, har katter och ett behagligt landsbygdsliv med min familj, som jag vill uppleva resten av mina daga här på landet på min gård.
Åke ”Rangero” Siikavaara, Roslagen f.d Pajala Norrbotten, 8 ggr jägare i Nordamerika i Alaska, Arisona o Canada.
LYDA EUs DIREKTIV?
Om man gjorde det ändå!
Man anpassar sig till tjänstemannatyckanden och detaljförordningar om jakt på byråkratiskt upprättad rödlista för djur, där bara rovdjur verkar priotiteras.
Men Sverige har stiftat en rovdjurslag, bestämt minimiantal (ett tag även maximiantal, men det bekymrar ingen ansvarig när man strävar mot tillväxt utan gräns) utan att beakta de grundläggande konventioner som motiverade lagen, främst Konventionen om biologisk mångfald.
(detaljer om detta se Öppet brev till Jens Holm på http://rovdjurspolitik.wordpress.com/2012/02/05/oppet-brev-till-jens-holm-vansterpartiets-handlaggare-av-rovdjurspolitik/ )
Besluten ignorerade portalparagrafer, helhetssyn, hållbar utveckling, påbjudna hänsyn och konsekvenser för andra mer hotade arter. Istället satsade man enorma resurser på att ta fram skydd för (den icke utrotningshotade) vargen genom rovdjursforskning, rödlistning, riksdagsbeslut i flera omgångar, varje gång med mer skydd av varg och mer tystnad om konsekvenser på andra arter och värden.
Grundproblemet verkar vara att lagar bara blivit som en á la carte meny från vilken tjänstemän plockar de paragrafer man vill använda för tillfället.
Om Sverige skall granskas mot EU lagar skall det inte vara mot ‘EU:s regler om skydd av utrotningshotade djur’, utan mot grunderna i Konventionen för biologisk mångfald, Art- och habitatdirektiv, Mänskliga rättigheter mfl, Dvs de grunder man förbrutit sig mot när man upprättat rödlistan och stiftat Rovdjurslagen.
Detta sdom Britt skriver, är en verklighet från Åbo. Jag läste första gången om händelserna i Helsinkin Sanomat, där man beskrev de fruktansvärda händelserna och barnaoffren. Detta skeende återkom i Ryska Kirov på 1940-talet då än mer barn dödfades, medan männen var i kriget och ingen var vapenför i Kirov och kunde rädda barnen. Det som berör mig mycket, är att dagens vargromantiker kallar dessa för skrönor och nämner då Gysinge, Åbo, Kirov och Indien som exempel, att kyrkböckerna är nog felaktiga och noterade av vargens fiender. Det som vetenskapligt används som säkra källor i andra forskningsrapporter, trotsas av vargromantiker när det gäller faktakällor i vetenskapliga forskning, mycket förunderligt. Det finns också i modern tid sakliga studier om vargens framfart och rovaktiga beteende, fast inte i samma smärtsamm omfattning som bl.a i Åbo. Norska staten gav två forskare, Linell och Bjelke, uppdrag att redovisa vargdödade människor de senaste 50 åren och kom fram till:5 barn i Polen, 4 i Spannien, 36 i Kirov, 10 barn o vuxna i Nordamerika(+ 1 vuxen 2011 i Alaska), 273 barn o vuxna i Indien på 20 år, 4 barn i Georgien. Det ser inte ljust ut för barn och vuxna i Sveriges Landsbygd och Glesbygd, då vargpopulationen växter mellan 20-25%(mortaliteten borttagen)/ år, så 2013 har vi 600 vargar, 2015 900 och 2018 uppe i 2000 vargar. Miljöministern säger ju att vi inte skall låta vargjakten gå till EU domstpolen så det lär inte bli någon vargjakt, kanske inte förän staten offrat några barn åt vargen på väg till bygdeskolan.
[…] I vårt grannland Finland, kring Åbo, blev 22 barn vargdödade 1880/81, omskrivet på denna blogg. […]